Historia

Det Rhodiska sjökastet och allt det där talar man ibland lite vanvördigt om. Det är möjligt att man inte skall fästa så mycket vikt vid dispaschöresinstitutets historiska rötter men det kan vara trevligt att veta hur det hela började. Omfattande skriverier har gjorts kring den historiska utvecklingen utan att man kommit så mycket närmare var och när dessa regler egentligen uppstod. Man ser uttalanden som tyder på att gemensamt haveri skulle ha funnits sedan man började trafikera haven med transportfartyg. Det kan i detta sammanhang räcka med att konstatera att reglerna finns upptagna i den romerska regelsamlingen Corpus Juris Civils. D 14.II. Grundregeln för gemensamt haveri går ut på följande enkla princip. Om en uppoffring som gjorts i avsikt att avvärja en för fartyget och lasten gemensam fara, så skulle kostnaderna slutligen fördelas i förhållande till fartygets och lastens storlek. Dessa regler har sedan utvecklats till dagens gemensamma haveri enligt York-Antwerpenreglerna.

Utgångspunkten för de svenska reglerna var att lösa sjöförsäkringstvister. Dispaschörsinstitutet var således i första hand inte avsett för det gemensamma haveriet. 1750 års försäkrings- och haveristadga fastställdes för första gången att i Sverige skulle en utredningsman eller en så kallad dispaschör fungera som domare i försäkringstvister. Det skall noteras att stadgan däremot inte nämner något om fördelning av gemensamt haveri. I praxis gjorde ändå dispaschören sådan utredning. Stadgan verkade vid sidan om 1667 års sjölag. Dispaschörens utslag kunde överklagas till Försäkringsrätten i Stockholm som inrättades samtidigt med dispaschörsinstitutet. Senare kom denna rätt att kallas försäkringsöverdomstolen.

När 1864 års sjölag infördes upphävdes stadgan. Reglerna om dispaschör intogs i sjölagen. Försäkringsöverrätten avskaffades och i stället kunde dispaschörens utslag överprövas av två gode män. I samband med 1891 års sjölag överfördes klanderprocessen till rådhusrätten i den stad där dispaschen utgivits. Klandret kunde sedan fullföljas direkt till Högsta domstolen. Dispaschörens uppgifter var dock oförändrade. Detta höll i sig till dess försäkringsavtalaslagen genomfördes år 1927. Någon materiell förändring innebar inte denna lag men reglerna om sjöförsäkring flyttades bort från sjölagen och det gjordes även reglerna om handläggning av sjöförsäkringstvister. Vid en revidering av haverireglerna i slutet av 60-talet återfördes dock behörighetsreglerna för dispaschören till sjölagen. Under 1970-talets likriktningsiver infördes klandertalan i den normala instansordningen. Sedan dispaschören har givit ut en dispasch kan denna klandras via tingsrätt och hovrätt ända upp till Högsta domstolen. Reglerna i den nuvarande sjölagen från år 1994 överfördes i princip ordagrant från den gamla sjölagen.